Cupola della Chiesa del Gesù (Immagine grande)

ROM, den 15 februari, 2008 – I år har Benedikt XVI inbjudit den bibellärde Albert Vanhoye att predika de andliga övningarna. Benedikt har kallat denne präst ”en stor exeget” och utnämnt honom till kardinal.
Förra året var det kardinal Giacomo Biffi som predikade reträtten. Kardinal Biffi är en annan teolog för vilken han hyser stor beundran.
En av de viktigaste böckerna om teologi som kommit ut under senare år och som har översatts till ett flertal språk är Leo Scheffczyks, "Il mondo della fede cattolica. Verità e forma” [Den katolska trons värld. Sanning och gestalt]. Scheffczyk, som dog år 2005, blev även han utnämnd till kardinal. Bokens förord är skrivet av Benedikt XVI.
Detta och annat är tecken på att den katolska teologins stora tradition fortsätter under Joseph Ratzinger, påve och stor teolog.
Det är en teologi som är lika djup och solid som den är dämpad och utan åthävor. Buller och ståhej omger mera spännande böcker men som har en aning förvirrat innehåll, till exempel Vito Mancusos "L'anima e il suo destino [ung. Själen och dess mål]," som www.chiesa rescenserade för en vecka sedan.
Långt från allt detta tumult men med stor framsynthet publicerar nu det italienska förlaget Jaca Book bland annat det imponerande "allverket" skapat av världens mest kända forskare i medeltidens värld, Inos Biffi, professor emeritus vid de teologiska fakulteterna i Milano och Lugano. Han är inte släkt med kardinalen med samma efternamn, men denne är vän till honom och hävdar att hans namne är den störste italienske teologen i våra dagar.
Sett ur förlagsverksamhetens synvinkeln är Inos Biffi i gott och illustert sällskap. Jaca Book gav nämligen före honom ut de två jättarna inom katolsk teologi och deras samlade verk, nämligen Henri De Lubac och Hans Urs von Balthasar.
Ett annat förlag, Città Nuova, förbereder just publikationen av en annan stor teologs "opera omnia" från andra hälften av 1900-talet. Det rör sig om Bernard J. F. Lonergan.
Men det finns mer! Katolsk teologi kan också berömma sig av att ha nya författare i sina led och glädjas åt att det på löpande band ges ut nya förstklassiga böcker.
Vi har till exempel Enrico Maria Radaelli, som skrivit en vacker essä: “Ingresso alla bellezza. [ung. Liten manual till skönheten].”

* * *

Den centrala tesen i "Ingresso alla bellezza" är att Guds son inte bara har ett ”namn” utan två. han är ”Logos” men också ”Imago”. Han är Ordet men också en bild, ett ansikte, för bilden är något som reflekterar den gudomliga tanken. Han är sanning men också den skönhet som sanningen äger.
Därför är "Ingresso alla bellezza" en kungsväg för den som vill träda in i Treenighetens och den människoblivne Gudens mysterium. Skönhet är detsamma som den osynliga sanningen som på detta sätt visar sig för oss. Och vice versa – de outsägliga gudomliga mysterierna visar sig i liturgins, konstens, musikens och poesins härliga prakt. På bokens omslag ser vi en målning gjord av Lorenzo Lotto som föreställer den unge guden Apollo, sovande vid randen av en skog, medan muserna spelar upp en pantomin över de yttersta verkligheterna.
Bilden överst på denna sida är emellertid gjord av en 1600-talskonstnär, Baciccia. Den är en detalj från freskerna i kupolen och valvet på kyrkan i Rom som är tillägnad ”Jesu mest heliga namn” (Santissimo Nome di Gesù). I teologiska termer utgör den den tvåfaldiga bilden av "Logos" och "Imago." Betraktelsen av denna ”hemliga teater i himlen” utgör just avstampet för en artikel av Enrico Maria Radaelli, författaren till "Ingresso alla bellezza," publicerad i "L'Osservatore Romano" den 4-5 februari, 2008.
Artikeln följer i sin helhet här nedan och är en god sammanfattning av själva andan och innehållet i denna bok. Den tar tag i ämnen hämtade från olika områden, alltifrån så kallad äkta teologi till filosofi, från den Heliga Skriften till lingvistik, från konst till musik. Särskilt läsvärt är till exempel det han skriver om konstnären Michelangelo och kompositören Claudio Monteverdi.
Radaelli är inte en akademisk teolog, han är inte heller medlem av någon orden. Han ingår inte i arbetsskaran vid något påvligt universitet. Och ändå är han lärjunge till en av 1900-talets skarpaste katolska hjärnor, även han en lekman utan universitetstillhörighet, nämligen schweizaren Romano Amerio. Båda har kritiserat kyrkans sekulariserande tendenser under det senaste århundradet, och gör det ännu. De har kämpat mot den förvirring som råder inom ekumeniken och när det gäller relationerna med andra religioner, mot ”utarmningen” som skett inom liturgin. Men de har alltid bevarat lydnaden mot det hierarkiska Läroämbetet och den stora tradition utan vars djup och bredd, så som Benedikt XVI lär oss, det inte kan finnas någon katolsk teologi värd namnet.
Som en kommentar till likheten mellan påve Ratzingers lära och den i "Ingresso alla bellezza" uppställda tesen, kan det vara lämpligt att fundera på det som påven sade för några dagar sedan, under sitt möte den 7 februari med Roms prästerskap.
Benedikt XVI sade som svar på en fråga från en präst som även är konstnär:
"I det Gamla Testamentet förbjöds bilder och i en värld fylld av smågudar var det tvunget att ett sådant förbud skulle finnas. Gamla Testamentet rörde sig ett stort vakuum. Även tempelrummet bar vittnesbörd om detta. Till skillnad från andra tempel fanns det inte några bilder där, endast Ordets tomma tron, den mystiska närvaron av den osynlige Guden, som ej låter sig begränsas av våra bilder.
"Men denne mystiske Gud (som blev kött i Jesus) visade sig sedan med ett ansikte, en kropp, med en mänsklig historia som på samma gång är en gudomlig historia. Det är en historia som fortsätter i helgonens historia, i martyrernas, i kärlekens och Ordets helgon, vilka alltid utgör en fortsättning i Kristi kropp av hans gudomliga och mänskliga liv här på jorden, och som ger oss de grundläggande bilder i vilka vi – till skillnad från de ytliga bilderna som bara döljer verkligheten – kan få vår syn på Sanningen att vidgas. Den ikonoklastiska perioden som följde på konciliet tycks mig därför ha varit överdriven, även om detta stadium helt visst hade sin egen mening, eftersom det kanske var nödvändigt att vi befriade oss från bördan av alltför många bilder.
"Nu är det viktigt att vi återvänder till förståelsen av Gud som blev människa. I brevet till Efesierna läser vi: Han är den sanna bilden. Och i denna sanna bild ser vi – bortom skenbilderna som döljer verkligheten – sanningen själv. ´Den som har sett mig, har sett Fadern´. Sålunda kan vi återupptäcka den kristna konsten och på samma gång återupptäcka de viktiga och underbara avbildningarna av Guds mysterium som vi finner i kyrkans ikonografiska tradition. På så sätt kan vi återupptäcka den sanna bilden, [...] närvaron av Gud i köttet."